'Idealrealisation' av Henry Parland är Projekt Lönnrots utgivelse
nr 3493. E-boken är public domain såväl inom EU som i övriga världen,
varför vi inte sätter några som helst restriktioner med hänsyn till
e-bokens användning eller dess distribution.

Denna e-bok har producerats av Jari Koivisto och Projekt Lönnrot.




IDEALREALISATION

Av

Henry Parland





Helsingfors,
Söderström & C:O Förlagsaktiebolag,
1929.






I.




FLÄCKAR.


I.

    Dagarna växa —
    en rad vita spöken
    — gengångare
    som återkomma och försvinna.


II.

    Den sjuka natten
    blek och tyst
    lyssnar
    till de unga lövens
    förvånade prassel.

    Röda eldar
    fräta dess barm,
    fräcka fåglar
    jubla och sjunga
    Sol! Sol!


III.

    Visst
    är havet som en kvinna
    trots oljefläckar drivkanistrar.
    — — —
    Det tycker om
    att flirta med solen
    och klä sig naket
    för månsken.


IV.

    Sagor utan mening
    mumlar havet
    för vinden och strandtallarna
    — gamla, elaka sagor.

    Tjut vind
    vänd er bort tallar,
    flyn vita moln!
    — det är gamla, elaka sagor
    utan mening.


V.

    Rum
    med öde väggar
    och urblekta bilder
    här och där
    — mest kvinnohuvud

    Madonnasken
    från ett gammalt porträtt
    längst borta:
    en flicka i blått,
    ett leende som lyser.


VI.

    Min tanke om dig
    är som en rät linje,
    dess ena ända
    glöder i helvetet
    den andra
    ringlar brännande vit i himlen
    men i mitten
    är den sotig och kall.


VII.

    Jag ringde opp
    till ett hjärta
    där jag visste
    det ej fanns plats
    för mig.

    Och luren sjöng.
    Dess blodtunga jämna
    hammarslag.


VIII.

    Som ett stort flugpapper
    ligger min själ
    kringsvärmad av drömmar.

    Blåa, gula, vita
    dansa de allt närmare
    — min själ har fått mörka fläckar.


IX.

    Någonting var —
    aprilsnö vid vägen,
    aprilsol i ett leende,
    och ett blått sorl över marken.




II.




STRUMPOR.

I.

    Först spelade solen,
    log
    som bara kvinnor och regnbågen kan le.
    Då började någon filosofera
    (analytiskt tror jag han sa).


II.

    Ett litet ormhuvud,
    axlar från vilka allt rinner ned,
    en portion självmedvetenhet i benen
    — vad vet jag?

    Men ormhuvudet liknar en kvinnas,
    och axlarna vet vad de vill,
    och benen
    — vad vet jag?


III.

    I mina tankars flugsurr
    smyger jag kring
    med en tidning i handen
    klatsch! klatsch!

    Ha
    sentimentalitet
    huru känns det
    att vara en våt fläck på tapeten?
    sprattla inte så med benen
    kärlekssorger
    klatsch! klatsch!
    En fet fluga
    surrar ut genom fönstret.


IV.

    Låsta dörrar
    två fulla män
    och en flicka,
    famlande
    vid hjärtlösa tapetmönstret.


V.

    Jag trodde:
    det var en människa,
    men det var hennes kläder
    och jag visste ej
    att det är samma sak
    och att kläder kan vara mycket vackra.

VI.

    Ideal-realisationen
    — ni säger, den har redan börjat
    men jag säger:
    vi måste ytterligare sänka prisen.


VII.

    Nu vet jag —
    det är på strumporna det beror!
    Allt, erotik, estetik, religion
    människovärde
    (vad vore själva
    Beelzebub
    i ett par hemstickade, stortåexponerande
    strumpor?)


VIII.

    De vida byxornas program:
    vi skall vara
    mera kläder,
    mindre människor,
    och själen insydd i uppslagen.


IX.

    Ben,
    vad vet ni om ben?
    som tänker på kjolar
    då ni går förbi Strumpcentralens skådefönster.
    Vad vet ni
    om det tjugonde århundradets
    ben?


X.

    Idioter!
    som tror
    att fan har gyllne kläder
    fan har inga kläder!
    I hela helvetet
    finnes högst ett par tre
    slamsiga realisationsbyxor,
    skälva
    över helvetets vinande nakenhet.


XI.

    Den Stora Dagenefter
    då stjärnorna hicka
    och alla ärkeänglar dricker vichyvatten
    skola vi samlas på kaféet
    lyssna
    till kvinnoben-melodier.


XII.

    Mötte
    Spaniens vackraste danserska
    Nana de Herera
    talade tyska
    (mycket bra)
    vid Åbo-tåget.
    Hennes läppar lyste stoppsignal
    och alla lokomotiv höllo andan
    då hon på tyska
    (mycket bra)...


XIII.

    Ansiktenas affischer
    låt dem skrika
    sitt: jag! jag!
    — först när de börjat tjuta:
    vi! vi! vi!

    skall vi rycka gnället från grimasen,
    låta solen
    sminka dem till mänskoanleten.


XIV.

    Det är så kallt i dag.
    Bioreklamernas andedräkt
    sticker som isnålar.
    Ledningstrådarnas skuggor
    vilja skära halsen av mig.
    Luften har huttrande
    krupit bakom närmaste gathörn.


XV.

    Alla
    vill de någonting av mig
    t.o.m. cigarettröken
    ringlar frågetecken
    dörrar hota sluka mig,
    tändstickornas ben
    äro så långa och hungriga,
    kaffekopparna kröka föraktfullt
    sina bleka läppar —.


XVI.

    Tåget
    hamrar sin hårda rytm
    i blodet.

    Ej om människor
    är dess sång
    ej Gud eller kärlek,
    den är om järn,
    och av järn.


XVII.

    Brädstaplarna trycka närmare varandra
    varje grässtrå koketterar med vinden,
    gärdesgårdarnas galopp
    efter dikeskanterna
    att den bleksotiga himlen
    rodnar
    om kvällarna.


XVIII.

    Virvlar mörkret
    ljusstrimmor, skuggor
    mot mänskornas fönster:
    vill ni vara med?
    Ser ni inte?
    husen nedhukade till språng,

    vägarna färdiga att rusa opp
    slå till marken
    lyktornas poliskonstaplar.
    Telefontrådarna ila av och an
    beredda att fånga stjärnor!
    vill ni vara med?


XIX.

    Berget vid Fredriksberg:
    ett sår tvärs över ansiktet
    blödande
    under tågvisslingarnas knivhugg.


XX.

    Ute i Tölö
    en affisch om bilringar,
    årets bästa.
    Varje morgon
    då jag väntar på spårvagnen
    står jag andäktig tyst
    inför dess
    stolta, befallande:
    köp!






III.




INFLUENSA.


I.

    Influensa
    någonstans i ryggen
    ungefär samma känsla
    i stortån.

    En roman
    som aldrig slutar
    emedan hjältens kärlek
    är hopplös
    och hjältinnans
    utan mål.


II.

    Jag har druckit vichyvatten på Kämp
    och tagit Eau de Cologne-dusch i Gamla Passagen
    och ringt
    att jag kommer hem 1.10.

    Sömnigt
    ragla tankarna
    under närmaste skugga,
    rulla ihop sig
    och gnälla sakta i sömnen.


III.

    I rummet bredvid
    skrattar biljardbollarna
    men munnen mittemot
    spottar ordrester
    i ansiktet på mig.

    De faller till golvet
    och springer mellan mina fötter
    som torakaner
    med sex prasslande ben.


IV.

    Genom ett fönster:
    En bil
    två människor.
    Bilen far förbi,
    de två tänker:
    bilen far förbi,
    och träden sträcka
    liknöjt
    sina grenar efter dem.


V.

    En mor kom till mig:
    säg
    vad är det som fattas
    i min kärlek?
    mina barn älska mig ej
    som jag dem.

    Jag sade:
    likgiltighet,
    litet svalkande likgiltighet
    fattas i din kärlek
    — då gick hon bort
    seende mot jorden.


VI.

    Småbarn böra leka,
    säger pappa och mamma,
    leka småbarnslekar
    — det var en unge,
    han slet huvudena
    av sina tennsoldater
    och pappa och mamma köpte nya.


VII.

    Jag vet inte
    vad illa jag gjort
    men det jag sett
    har blivit som ett spindelnät
    över mina ögon.
    Och människorna ser i dem
    och säger:
    hans ögon lyser som blinda!


VIII.

    Det är inte jag.
    Det är en mun som blåser ut rök,
    ögon som sett för mycket människor,
    en hjärna som jazzar trött.


IX.

    Jag är rädd
    mycket rädd
    att då vi en dag kryper fram
    ur oss själva,

    att vi med rinnande näsor,
    insvepta i våra personligheters regnrockar
    står vid stranden
    och ser isflak driva förbi.


X.

    Om dagen
    sover biograferna
    som krokodiler i solen
    vid gatornas stränder.
    Ser
    På kvällen
    öppna de sina hungriga gap:
    en tandrad
    av ansikten, stämningar, attityder
    som en grå massa
    med bubblande ögon.


XI.

    Det är lögn
    att film är konst
    (vad är inte konst?)
    Film är religion
    som av verkligheten
    gör ett par vackra ben
    vi får se
    men inte röra.


XII.

    Om vi skulle krypa baklänges
    som krabborna
    — hade vi icke kommit lika långt som nu?

    Och fastän framtiden
    skulle skava sönder våra bakar
    och det förgångna
    knipa oss i näsan,
    skulle vi som krabbor
    ogenerade.


XIII

    Har ni hört
    järnvägsstationernas gapskratt
    när tåget i förbirusandet
    blinkar åt dem:
    kom med!

    Järnvägsstationerna kommer aldrig med.
    De ruva
    över tidtabellernas frusna leenden
    och gapskratta
    åt skenornas ursinniga försök
    att kräla ned från banvallen.


XIV.

    Skratta?
    Herre Gud
    vet du ej det?

    Det enda man kan göra
    i stället att:
    förbanna, be till Gud
    ångra sig, få förlåtelse,
    leva.


XV.

    Jag såg ett hav
    av blod,
    dykvalmiga vindpuster
    piska dess yta
    till tungt, rött skum.

    Lik
    trasigt stympade
    kring en gäll affisch,
    skriker ut över vidden:
    Här
    har paradiset legat!


XVI.

    Livets svans
    som piskar solen att lysa
    natt bli dag,
    slänger mänskorna till jorden
    sopar bort alla flugor från himlen,
    dess evighetsrapp
    låter tomheten tänka självmordstankar.


XVII.

    Av alla ord
    det största:
    vadsomhelst.

    Hata vadsomhelst,
    famna vadsomhelst,
    sjunga vadsomhelst.

    Älska vadsomhelst.


XVIII.


    Se,
    stormen jagar mina ord
    som röda höstlöv,
    bär dem över trädkronorna
    solvirvel.


XIX.

    Färgernas helvete
    där svart är vitt,
    solljuset klibbar blod
    och kvinnoskratt är gröna,
    döden blå.


XX.


Benzin.

    Jag är en stor Gud
    och mitt pris är 3:40 litern
    och människorna slår ihjäl varandra
    för min skull.

    Huii!
    då elden kysst mig
    och järnet skälver: liv!
    Då
    vet jag
    varför jag så länge
    drömt under jorden.


XXI.

    Ungdom:
    hunger
    eller en trötthet som
    dansar?






IV.




GRIMASER.


I.

    Min hatt
    blev igår
    överkörd av en spårvagn.
    Min rock
    promenerade idag morse
    någonstans
    bort.
    Mina skor
    råkade på eftermiddagen
    ut för ett attentat.
    — Att jag är kvar?
    det är just
    det.


II.

    Nej nej nej!
    Vi måste ljuga större
    högre
    opp till himlen!
    Sig
    Spotta ut
    alla ruttna sanningsrester,
    trampa, riva
    deras sprattelsjuka kroppar.


III.

    Mina lögner:
    stora, röda ballonger
    som jag köper på gatan
    och låter stiga opp till himlen.
    En gång köpte jag en ballong,
    större och rödare än de andra.
    Den drog mig med sig.


IV.

    Himlens sentimentala grimas,
    hm
    den får vi förlika oss med
    — ett erkännande
    är den ju i alla fall.


V.

    Sådärja
    nu har vi det!
    jag kan inte längre skratta
    åt de långa söndagarna
    inte heller dansa
    alla gäspande nunor till trots.

    Jag är själv
    en gäspande söndagsnuna.


VI.

    Det droppar från taket.
    Idag, igår, i förgår
    — antagligen också i morgon.

    Jag är sömnig.
    Idag, igår, i förgår
    — antagligen också i morgon.


VII.

    Låt avgrunder gapa
    — d.v.s. icke gapa,
    vad skulle de annars göra?
    Låt jorden rulla,
    — d.v.s. icke rulla
    vad skulle den annars göra?

    Vad skulle vi själva
    göra annat
    än gapa och rulla
    — d.v.s.


VIII.

    Gula kväkande grodor
    ur var mänskas mun
    oförhappandes:
    Man kan inte
    man bör inte
    man får inte
    (t.ex. skriva som just nu).

    Kan — kvack
    bör — kvack
    får — kvack
      kvack!



